Lexikon

Här presenterar vi ett lexikon från A till Z gällande uttryck/områden som representerar den värld som vi rör oss i


En plast = Polymer + Additiv. Ett additiv kan användas för att uppnå följande:

  • Minska kostnaderna
  • Förbättra egenskaperna

Vi är speciellt intresserade av “smarta” additiv som kan anpassa sig efter omgivningen.

En binormal molekylviktsfördelning kan kombinera fördelarna med en låg molekylvikt (processbarhet) med fördelarna med en hög molekylvikt (egenskaper).

Katalysatorrester finns oftast kvar i en plast efter polymerisationen. Dessa kan initiera termisk nedbrytning men även UV-nedbrytning. Vi kan ge tips om lämpliga “catalyst deactivators” för att lösa detta problem.

Detta är en teknik inom Weibullstatistiken för att uppskatta utfallet när alla prover inte har uppnått sin fulla livslängd. Den ger ibland mycket intressanta data men måste användas med försiktighet.

Vi arbetar med processen extrudering av plaster men även med olika tillsatser för att förbättra processbarheten

Det är ett viktigt additiv som vi arbetar regelbundet med. Det innebär konsultarbete gällande miljövänliga flamskyddsmedel samt kurser både i Sverige och utomlands.

Dessa är oftast av följande slag:

  • Oxiderat material
  • Tvärbundet material
  • Osmält material
  • Föroreningar

Vi kan bestämma vilken typ av gelpartikel som föreligger

Detta är ett exempel på ett additiv som kan användas för att neutralisera syror i polyolefiner. En nackdel med hydrotalcite är att den kan missfärga en plast om vissa antioxidanter är närvarande.

En inre spänning i en plastprodukt kan utlösa spänningssprickbildning. Detta under förutsättning att lösningsmedelsångor finns närvarande och att brottmekanismen är spröd. Notera således att en yttre mekanisk spänning inte är nödvändig!

Detta är ett problem som uppkommer vid formsprutning. I detta fall når inte smältan formväggarna utan sprutar som en jetstråle rakt över formen och bildar en produkt med låg mekanisk hållfasthet.

Detta är viktiga additiv för att förhindra UV-nedbrytning av plaster. De viktigaste är: • UVA • UV-stabila antioxidanter • HALS • Quencher Vi ger ofta råd om UV-stabilisatorer för olika plaster.

Molekylviktsfördelning eller molelylmassafördelning bör bestämmas för att bestämma processbarheten för en plastråvara.

Denna mekanism för fotolys av aldehyder ger fria radikaler. De senare är ofta ansvariga för olika typer av nedbrytning av plaster.

Oxygen Induction Time (OIT) bestämmer resistensen mot termisk oxidation för ett plastmaterial. Ett högt värde (i min) tyder på närvaro av ett bra antioxidantpaket. Bestämms oftast med DSC men det kan även göras med ett TG-instrument. Detta är dock mindre känt.

Ett ovärderligt additiv som ökar förädlingsvärdet av en plastprodukt. Man måste vara observant på vissa pigments förmåga att påverka egenskaperna hos en formsprutad produkt.

Det är de fria radikalerna som bryter ned både människor och plaster. Vitamin E skyddar både människa och plast mot åldring.

Med detta instrument kan man erhålla en bild i hög förstoring av det observerade området. Dessutom kan man fastställa vilka grundämnen som i det betraktade området.

Detta instrument har en betydligt bättre upplösning än ett DSC-instrument. Man kan t om mäta värmen som genereras från en myra!

Plaster tål inte att förvaras utomhus. Den nedbrytning som uppstår kan minskas med UV-stabilisatorer.

Dessa bildas genom inverkan av svaga elektriska fält. Det är möjligt att minska denna nedbrytningsform genom additiv.

Denna svenskutvecklade statistik borde användas betydligt oftare! Det visar sig nämnligen att Weibull ger en bättre anpassning av data än normalfördelningen.

En testmetod för att avgöra missfärgning till följd av närvaro av bl a antioxidanter

Detta är ett additiv som kan neutralisera syra i en polymer. Dessutom ger det ett utmärkt skydd mot UV-strålning.